Torsdagsbarn av Sonya Hartnett

Sonya Hartnett skriver ofta om förvildade barn som krockar med omgivningens förväntningar och normer, även här i Torsdagsbarn. Hon väjer inte för mycket, utan släpper loss alla förtöjningar, så att man efter en stunds läsning är helt ställd; -"Hur ska det sluta?", undrar man, men Hartnett, som är en mångaldigt prisbelönt författare klarar skivan galant.

Handlingen i Torsdagsbarn utspelar sig under 1930-talet på Australiens landsbygd. Det är med andra ord en miljö som är ny för mig som läsare född på 60-talet, men också för de som bor där. Det är ett nybyggarland. Dit har familjen Flute kommit, sedan pappa Court tilldelats marken efter sin tid som soldat. Familjen lever där i sitt ganska ruckliga hus långt från bördiga jordar och frodig grönska. De livnär sig på kaniner. Jakten ger kött till middagsmat och skinn som de kan sälja i stan för att få pengar. Men det ger allt mindre pengar.

Barnen är familjens rikedom. Via dottern Harpers berättarröst får vi lära känna de livsdugliga, levnadsstarka fem barnen, där pojken Tin utmärker sig särskilt. Han är ett torsdagsbarn, och ett torsdagsbarn har långt att gå, enligt en känd, gammal ramsa. Tin gräver gångar under huset där de bor och har en ovanlig förmåga att snabbt och effektivt gräva nya gångar som leder långt bort. Han övergår snart till att övernatta i sina gångar och föräldrarna låter honom hållas med sitt grävande.

I denna historia om en familjs överlevnad under svåra omständigheter får Tin och hans grävande en avgörande roll, vilket avgör hela berättelsen på ett väldigt ovanligt och oväntat sätt. Torsdagsbarn liknar ingen annan bok, tänker jag efter läsningen.

Kajsa Fex Fritz
Bibliotekarie Karro