Jag har läst De förlorade som är del ett i serien Den sista illusionen och den välkände mentalisten Henrik Fexeus debut som ungdomsförfattare. Boken är en "kärleksförklaring till de böcker jag läste som ung" har han sagt. Romanen utspelar sig i ett nutida Stockholm, men det är ändå ett helt annat Stockholm vi får möta...Ky är 19 år. Hon lever med sin pappa och lider av klaustrofobi sedan dagistiden när de andra barnen hade för vana att låsa in henne i en trång garderob. Hennes stora förebild är utbrytarkungen Harry Houdini. När hon ska sätta upp en affisch av honom på väggen i sitt rum slår hammaren upp ett hål i väggen. Ett hål som kommer att förändra hennes liv:
Ky studerade hålet. Det var ungefär femtio centimeter brett och sträckte sig nästan en meter upp. Hon drog ett djupt andetag, klev upp på sängen och sträckte försiktigt in vänsterbenet. Hon hasade över kanten och var inne. Det blev mörkt. Och hon kände en omedelbar våg av panik skölja över sig.
I en annan del av Stockholm lever 15-årige Adam med sin familj. På sistone har konstiga saker börjat hända (honom?). Sa verkligen läraren så där? Stod det verkligen så på klistermärket i mitt skåp i morse? Eller är det bara jag som upplevde det? Är det någon som driver med mig? Schizofreni finns i släkten och han är rädd att han själv ligger i riskzonen. En morgon knackar det på Adams dörr och han ställs inför ett val som han måste göra väldigt snabbt. Något allvarligt håller på att hända och det finns ingen återvändo, eller?
Eftersom De förlorade är del ett är det mycket som är oklart. Vilka är "de grå"? Varför händer detta just oss? När jag skulle jämföra boken med någon annan jag läst är det framförallt Mazerunner jag kommer att tänka på. Ungdomar som hamnat i en okänd värld av labyrintliknande gångar utan att veta varför. Obehagskänslan och spänningsfaktorn är hög. Vem kan man lita på?! För att få svaren måste man läsa del två och det vill man, jag lovar.
Här berättar författaren om boken.